En Swexit för oss närmre liberalismen, Julian Wahlgren

EU-medlemskapet hindrar inte Sverige från att ta ställning i globala frågor – det handlar snarare om politiska prioriteringar än formella begränsningar. Sverige har fortsatt möjlighet att påverka både internationellt och inom EU:s ramar, skriver Melisa Korenic, i replik till Julian Wahlgren.

Det är missvisande att påstå att EU-medlemskapet hindrar Sverige från att ta ställning i globala kriser. Sverige saknar inte en röst, det som saknas är politisk vilja.

När regeringen inte tydligt kritiserar brott mot mänskligheten eller stärker den svenska globala opinionen är det inte EU som står i vägen. Det är ett aktivt val, inte ett förbud från Bryssel.

Dessutom är det direkt felaktigt att hävda att Sverige inte kan yttra sig. Sverige kan ta politisk ställning. Om man vill förstå varför det inte sker måste man snarare titta på säkerhetspolitiska allianser och relationer, inte flytta ansvaret till EU. Här blir det tydligt hur inkonsekvent argumentationen är. EU pekas ut som ett hinder, medan den kanske största förändringen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik knappt problematiseras, nämligen NATO-medlemskapet. Där har Sverige i praktiken knutit sig närmare USA:s säkerhetspolitiska linje, dessutom utan folkomröstning, trots att det innebar ett historiskt brott mot alliansfriheten. Att då hävda att det är EU som begränsar Sveriges handlingsutrymme framstår trångsynt.

Argumentet att EU är “nyliberalt” och därför bör överges saknar också grund. Att lämna EU innebär inte att man automatiskt lämnar nyliberal ekonomisk politik. Det blir snarare ett sätt att avsäga sig inflytande över de regler som ändå påverkar oss. Samtidigt har EU varit med och satt ramar för arbetsrätt, miljöskydd och sociala standarder, ramar som svenska regeringar själva har varit med och utformat. EU innebär alltså inte bara begränsningar, utan också förutsättningar: möjligheten att arbeta, studera och röra sig fritt samt tillgång till en gemensam marknad. Att beskriva EU enbart som ett hinder blir därför svårt att ta på allvar.

Om man är starkt kritisk mot nyliberalism bör man också ha självinsikt nog att reflektera över vart argumenten för en Swexit faktiskt för oss. När kritiken mot EU landar i samma slutsats som hos nationalistiska krafter riskerar man att, oavsett intention, röra sig mot ett synsätt man egentligen säger sig ta avstånd från. Det är också värt att fråga sig vilka som driver kravet på ett svenskt EU-utträde. Sverigedemokraterna har länge visat motstånd gentemot EU, med fokus på nationell kontroll och motstånd mot överstatligt samarbete. När liknande slutsatser dyker upp i andra politiska sammanhang finns det skäl att fundera på vart resonemanget egentligen leder.

Viktigt att komma ihåg är att Sverige inte är Norge eller Storbritannien. Vi har inte samma ekonomiska förutsättningar för att stå utanför EU och samtidigt behålla stabilitet och inflytande. Ett svenskt EU-utträde skulle inte stärka vår självständighet, det skulle riskera att isolera oss ekonomiskt, försvaga vår handel och minska vårt inflytande i avgörande frågor. Frågan är därför inte om EU är perfekt, utan om Sverige vill ha inflytande över vår framtid eller stå vid sidan av.

Melisa Korenic, malmöit

Detta är en replik på en artikel:

En modig socialdemokrati hade lämnat EU