EU är ett verktyg - inte en ideologi, Julian Wahlgren

Julian Wahlgren målar upp EU som välfärdsstatens ärkefiende och socialdemokratins bojor. Men argumenten håller inte och slutsatsen, att Sverige bör lämna unionen, skulle göra precis de problem han identifierar svårare att lösa, inte lättare, skriver William Lindkvist, ordförande i SSU Nacka, i replik till Julian Wahlgren.

Det finns något tilltalande med Wahlgrens berättelse. EU blir skurken, utträdet blir lösningen, och socialdemokratin återfår sin själ. Men en politisk analys måste hålla för granskning, och den här gör det inte.

Låt oss börja med grunden. Wahlgren hävdar att EU vilar på avreglering och nyliberalism som grundläggande värden. Det är en tes som kolliderar med verkligheten på ett avslöjande sätt. Samtidigt som Wahlgren kritiserar EU för att avreglera för mycket, är en av de vanligaste klagomålen från borgerligheten att EU reglerar för mycket. Hur kan båda ha rätt? Det enkla svaret är att ingen av dem beskriver vad EU faktiskt är. Unionen har sina rötter i Kol- och stålunionen från 1951, vars syfte inte var marknadsliberalism utan fred. När man ekonomiskt integrerar europeiska stater så blir ett nytt storkrig omöjligt. EU är en fredsstruktur och ett förhandlingsbord, inte ett ideologiskt program. Vilken politik som förs beror på vilka som driver den, vilket är just därför det spelar roll att socialdemokratiska krafter finns med vid bordet snarare än att lämna det tomt.

Det geopolitiska argumentet avfärdar Wahlgren med att EU har visat sig vara Trumps "lakejer". Men han missar dynamiken bakom det han beskriver. Att europeiska ledare inledningsvis försökte samarbeta med Trump beror på ett reellt ekonomiskt och säkerhetspolitiskt beroende av USA, ett beroende som delvis är en konsekvens av att EU-samarbetet ännu inte är tillräckligt djupt och självständigt. Det är ett argument för fördjupad integration, inte för uttåg. Och bilden av ett undermåligt EU stämmer dessutom allt sämre: på sistone har unionen skärpt tonen markant och börjat bygga ekonomiskt och militärt oberoende på ett sätt som hade varit otänkbart för bara några år sedan. Det avgörande frågan är dock en annan: skulle Sverige klara sig bättre ensamt? Trump, och stormakter i allmänhet, respekterar förhandlingsstyrka. Den styrkan kan ett land med tio miljoner invånare aldrig uppbåda på egen hand.

Wahlgrens påstående att EU hindrar Sverige från internationell solidaritet är lättast att bemöta, för det stämmer helt enkelt inte. Sverige, som fullvärdig EU-medlem, erkände Palestina som stat 2014. Det var ett självständigt utrikespolitiskt beslut som väckte internationell uppmärksamhet just för att det kom inifrån unionen. EU sätter ramar, men det har aldrig hindrat Sverige från att ta principiellt djärva ställningar när den politiska viljan funnits.

Slutligen, reform förmågan. Wahlgrens retoriska bild av fisken i valens mun är träffande som polemik men inte som analys. EU är inte samma organisation som det var på 1950-talet, inte ens samma som på 1990-talet. Utstationeringsdirektivet skärptes 2018 efter bred kritik om lönedumpning, det vill säga just den typ av fråga Wahlgren lyfter. GDPR satte global standard för dataskydd och kopieras nu av länder världen över. Flera fördrag som har förändrat unionen fundamentalt. Försvars- och industripolitiken det senaste året hade varit otänkbar för ett decennium sedan. Förändring sker, inte alltid tillräckligt snabbt, inte alltid i rätt riktning, men det sker. Att påstå att EU är strukturellt oföränderligt är att blunda för sin egen samtidshistoria.

Wahlgren avslutar med att kalla EU för socialdemokratins Stockholmssyndrom. Men metaforen slår tillbaka. Det är inte rationellt att lämna de institutioner där makt faktiskt utövas för att istället ropa från utsidan. En modig socialdemokrati vet att förändring kräver närvaro.

William Lindkvist, ordförande i SSU Nacka

Denna artikeln är en replik:

En modig socialdemokrati hade lämnat EU