Är drömmen om Internationalen död?

“Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär”. Så lyder “ Internationalen”, en sång om arbetarklassens enande över nationsgränserna i kamp mot kapitalets förtryck. Men Internationalen är mer än en sång. Den är en idé. Ett löfte. Men vad återstår av denn idag, skriver Linus Håkansson, facklig ledare i SSU Blekinge.

I en tid där kapitalet rör sig fritt över nationsgränser, där företag och finansmarknader sträcker sig globalt utan demokratisk insyn, framstår arbetarrörelsens internationalism som mer nödvändig än någonsin tidigare. Kapitalets makt ligger i dess förmåga att organisera produktionen globalt, medan arbetet fortfarande i stor utsträckning hålls nationellt. Samtidigt tycks denna idé vara allt svagare än någonsin. Arbetare ställs mot arbetare. Nation ställs mot nation. Istället för internationell solidaritet ser vi konkurrens, istället för gemenskap ser vi splittring. Detta är inte en tillfällighet utan en påföljd av ett ekonomiskt system som bygger på konkurrens snarare än gemenskap. Internationalismen har trängts undan av sin motsats: nationalismen.

Man behöver inte se långt för att förstå denna förändring. Runt om i Europa växer främlingsfientligheten och nationalismen, och i Sverige ser vi det tydligt genom Sverigedemokraternas frammarsch. Deras politik bygger på en enkel men djupt splittrande idé - att ställa arbetare mot arbetare. Att dölja klassmotsättningar genom att ersätta dem med etniska och nationella motsättningar. Men det stannar inte vid högerpartier. Vi ser denna ideologiska förskjutning i arbetarrörelsen själv. I Sverige, liksom i stora delar av Europa, har retoriken gradvis förskjutits. Från att tala om arbetarklassen som en global gemenskap och klasstillhörighet talar man allt oftare om den nationella arbetaren, om “svenska” arbetare. Internationalismens solidaritet har krympt, inte av nödvändighet utan av politiska val. Val som i praktiken accepterar kapitalets spelregler istället för att utmana dem.

EU är ett av de centrala forum där denna retorik och politiska förskjutning tar form. Den europeiska unionen framställs ofta som ett samarbetsprojekt för fred och välstånd, men i praktiken har den i många avseenden prioriterat marknadens friheter framför arbetarnas rättigheter. Genom att institutionalisera den fria rörligheten för kapital utan motsvarande demokratiskt inflytande över ekonomin reproduceras en maktobalans mellan arbete och kapital. Genom regleringar som stärker kapitalets rörlighet, samtidigt som arbetare ställs mot varandra i en gemensam arbetsmarknad, riskerar EU att fördjupa konkurrensen snarare än solidariteten.

Detta är inte en tillfällig brist i unionen – det är en del av dess konstruktion. EU:s fördrag sätter marknaden före demokratin och begränsar möjligheten till verklig socialistisk politik. Att stå upp för internationell solidaritet kräver att vi utmanar dessa strukturer. Men när problemen är inbyggda i systemet räcker inte kritik. Att lämna EU blir då inte ett avsteg från internationalismen, utan ett sätt att återupprätta den.

Vad vi som rörelse måste dra för slutsats är mycket tydligt. Vi kan inte vinna röster på att överge våra ideologiska värderingar och principer. Vi kan inte och får inte acceptera en världsbild där arbetare delas upp efter nationalitet. Vi får inte acceptera en världsbild där kapitalet står som överordnat, och arbetaren dess slav. Arbetarklassens styrka har alltid varit och kommer alltid att vara dess enhet, inte dess splittring. Att måla fienden som enskilda partier räcker inte. Motståndaren är inte bara ett parti, utan en samhällsordning, ett globalt system där kapitalets intressen ställs över människovärdet. En ordning som måste demokratiseras, steg för steg, genom politisk kamp och folkligt inflytande.

Så länge kapitalet verkar utan gränser kan inte arbetarrörelsen tillåta sig att tänka inom dem. Så länge arbetare ställs mot arbetare kommer ingen verklig frigörelse att vara möjlig, för friheten är bara ett privilegium tills alla är fria. Frågan är därför inte om internationalismen är föråldrad - frågan är om vi har råd att vara utan den. För om drömmen om Internationalen dör, vad återstår då av arbetarrörelsens löfte om en värld byggd på solidaritet, jämlikhet och gemensam kamp?

Linus Håkansson, facklig ledare för SSU Blekinge