Den internationella kampen förs i EU, Linus Håkansson

Internationalismen är inte död – men den ryms inte längre i nationalstaten. EU är inte arbetarrörelsens problem, utan den arena där dess framtid avgörs. Frågan är därför inte om vi ska stå utanför, utan om vi är beredda att ta striden om Europas riktning, skriver Erik Solfors, redaktör för Libertas, i en replik till Linus Håkansson.

”Upp trälar uti alla stater”, så lyder Internationalens inledande ord – ett löfte om att arbetarrörelsens kamp aldrig skulle stanna vid nationsgränser. Ändå målas den europeiska unionen återigen upp som dess motsats: ett kapitalistiskt projekt som göder nationalism och bryter ned arbetarnas styrka. Det är en kritik som känns igen och som till viss del en gång hade fog. Men att därifrån dra slutsatsen att EU bör överges är att missta både problemet och lösningen.

EU är inte en färdig konstruktion huggen i sten. Det är en politisk arena, formad, och omformbar, av de krafter som verkar inom den. Under 2000-talets första decennier kunde unionen med rätta kritiseras för att vara ensidigt präglad av marknadsliberala idéer. Men att idag beskriva EU som ett oförändrat nyliberalt projekt är att blunda för den rörelse som skett. I dag driver EU gemensamma investeringar i grön industri, digital infrastruktur och energisäkerhet. Industripolitiken är tillbaka, staten har återinträtt som aktör, och det ekonomiska samarbetet har blivit mer än enbart marknad.

Det avgörande är inte om politik förs – utan vilken politik som förs, och av vem.

Samma missförstånd präglar bilden av EU som nationalismens motor. Nationalismen i Europa växer inte ur ett överskott av samarbete, utan ur dess brister. När EU inte förmår agera samlat i frågor som migration, säkerhet eller ekonomisk omställning lämnas fältet öppet för nationella reflexer och politiska entreprenörer som bygger sin makt på splittring. Det är inte integrationen som föder nationalismen, det är vakuumet där gemensam handlingskraft borde finnas.

Problemet är alltså inte att EU är för starkt, utan att det på avgörande områden är för svagt.

Det gäller inte minst arbetarrörelsens position. EU har inte avskaffat välfärdsstaten, krossat facken eller tömt den sociala modellen på innehåll. Dessa institutioner lever och formas fortfarande i hög grad nationellt. Samtidigt har unionen skapat gemensamma regelverk, arbetsmarknadsdirektiv och ekonomiska resurser som – rätt använda – kan stärka arbetstagare över gränserna. Det var den svenska arbetarrörelsen som drev på Sociala pelaren inom EU för att just stärka sociala tryggheten, detta gynnade arbetare i hela Europa. Att dessa verktyg inte alltid utnyttjas är ett politiskt misslyckande, inte ett strukturellt öde.

Att avfärda EU som ett kapitalistiskt projekt bortom räddning förutsätter därför att man redan på förhand har gett upp tanken på politisk förändring. Men arbetarrörelsens historia är inte en berättelse om reträtt från institutioner – utan om att erövra dem. Institutioner förändras när maktförhållanden förändras. Det gäller även EU.

Det verkliga vägvalet för arbetarrörelsen står därför inte mellan EU och internationalism. Det står mellan att lämna den europeiska arenan – eller att vinna den.

Att dra sig tillbaka till nationalstaten i hopp om att återuppväcka internationalen är inte att gå framåt, utan att vända ryggen åt den verklighet där makten i dag utövas. I en värld där ekonomiska, teknologiska och säkerhetspolitiska beslut fattas över nationsgränser är det just där kampen måste föras. Att lämna är inte att befria sig – det är att avsäga sig inflytande över de krafter som formar arbetarnas villkor.

Internationalen är inte död. Men den kan inte längre vara nationell. Den måste vara europeisk.

Arbetare över stad och landet, en gång ska jorden bliva vår.

Erik Solfors, redaktör för Libertas och statsvetare i Europafrågor.

Denna artikel är en replik:
Är drömmen om Internationalen död?