Nöjd med det lilla, eller kämpa för mer?

Om en organisation inte är noga med att vara självkritisk riskerar den väldigt lätt att så småningom hamna i en position där den slutar kämpa för sina ursprungliga mål och istället börjar kämpa för sin egen överlevnad. Detta är skadligt för alla, skriver Nathan Carlshamre, medlem i SSU Stockholm, i en slutreplik till Chadi Toprak.

Jag håller delvis med Chadi. SSU:s mål är att vara “en rörelse för alla de maktlösa, de utan förbindelser och utan eget kapital”. Vårt mål är ett samhälle utan förtryck, där alla får leva ut sin potential – alla ska få “bli”, och samtidigt fortsätta vara sig själva. Det var därför jag och många andra blev medlemmar. Men det målet ger oss också ett stort ansvar, nämligen att vår egen organisation också måste uppfylla de kraven.

Om en organisation inte är noga med att vara självkritisk riskerar den väldigt lätt att så småningom hamna i en position där den slutar kämpa för sina ursprungliga mål och istället börjar kämpa för sin egen överlevnad. Detta är skadligt för alla, och det var poängen med min artikel. I vårt fall handlar det om att vi, i praktiken, ofta bara kämpar för ungdomar så länge det gynnar målet om att vi ska vara “det största ungdomsförbundet”, vilket Chadi i sitt svar trots allt lyfter som det största exemplet på konkret påverkan.

Det är viktigt att nämna att jag sällan har träffat medlemmar eller förtroendevalda som inte brinner för solidaritet. Problemet är att det inte handlar om vad vi vill, utan om vad vi gör. Jag upplever bland annat att SSU:s fokus på sin egna tillväxt resulterar i att vi inte litar på unga när de kritiserar oss (för att kritik kan skada SSU), att vi inte pratar nog om feminism med killar (för att vi inte vill tappa chansen att låta SSU växa), att vi samarbetar för lite med andra inom ungdomsrörelsen (för att de är “irrationella”, till skillnad från SSU), och så vidare. Men framför allt märks det att vi nöjer oss.

Vi nöjer oss (inte alltid i ord, men i praktiken) med att posta några inlägg om att vi är “motståndet” mot högerregeringen, med att driva igenom några motioner på S-kongressen, och så vidare. Men det är okej – för vi har ju, till skillnad från alla andra, “förändrat världen på riktigt”.

Chadi säger ju också att Greta Thunberg bara åstadkommit impulsiva reaktioner, medans vi driver långvarig förändring, men i många delar av världen är den unga klimatrörelsen en av de starkaste politiska krafterna, och driver bra politik. Precis som Chadi skriver har klimatrörelsen inte gjort stora framsteg i Sverige, men SSU finns ju också i Sverige, och vår existens har inte heller lett till några nämnvärda framsteg i klimatfrågan.

Chadi menar dessutom att det vore naivt att hävda att en trettonåring har förmågan att självständigt leda en organisation som SSU utan vägledning från äldre. Och såklart; erkännandet om att vi alla behöver stöd och vägledning av varandra är en fundamental del av vårt engagemang, och det är där vi skiljer oss från högerns individualism. Men jag skrev ju inte att vi borde välja en trettonåring till förbundsordförande, utan att vi inte ska underskatta ungas åsikter genom att hänvisa till stereotyper om att unga är irrationella eller inte vet vad de håller på med. Min mening är att unga ofta har en starkare känsla för rättvisa än vuxna har, och att det är den känslan vi bör stärka snarare än tygla.

Som jag upplever det har vi konstruerat en falsk världsbild. Det är en värld där vi tror att våra antagna att-satser har någon mystisk kraft som alltid innebär ett konkret steg i motionens riktning, till skillnad från allt utomparlamentariskt arbete.

Jag är inte emot att-satser och parlamentariskt arbete i sig, tvärtom. Men när jag gick med i SSU ville jag ju från början hjälpa folk som lever under nykolonialism, kämpa för fattigas rättigheter, rädda världen från klimatkatastrof, skapa en värld utan förtryckande maskulinitet och spränga vår rasistiska samhällsstruktur. Det är också, generellt, av sådana anledningar folk går med i SSU – och vi går med för att vi vill göra det tillsammans. Istället slutar det, om vi har tur, med att vi står ensamma med någon form av politisk karriär, men utan ett sammanhang.

Med andra ord: SSU är inte en levande rörelse längre – vi är en institution med en rörelses retorik. Att bli en levande rörelse betyder för den delen inte att vi behöver bli “revolutionära marxister” som Chadi verkar implicera att jag menar – det betyder bara att vi behöver bli mer spontana, och framförallt att vi måste sluta leka vuxna; det klarar de vuxna av åt oss.

I en värld som är så full av maktstrukturer och smärta kan det kännas som om vi styrs av krafter som är svåra att förstå och omöjliga att göra något åt. Men om det finns en sak vi kan förändra så är det ju oss själva. Det är eftersom SSU också är en (i vissa fall förtryckande) institution, och därför att det bara är genom att först förändra vårt eget hem som vi också kan förändra andra maktinstanser i samhället.

Vi kan bara åstadkomma något genom att reflektera över varför vi inte når våra politiska mål och varför det är så många, speciellt tjejer och rasifierade, som känner sig så utanför i SSU, och sedan agera mot det. Vi samlar unga, och det är vår kraft – men en kraft måste också användas till något gott, annars blir den bara förtryck av de som faktiskt försöker förändra.

Nathan Carlshamre, medlem i SSU Stockholm

Denna artikel är slutreplik i en replikrunda:
Det är dags att avskaffa SSU, vi gör mer skada än nytta
SSU har mycket att skryta om, Nathan Carlshamre