Det är dags att avskaffa SSU, vi gör mer skada än nytta

Jag upplever att SSU har väldigt lite förutom sina medlemssiffror att skryta om vad gäller konkret påverkan. Samtidigt stoppar vi passivt och aktivt andra ungdomsrörelser från att ta vår plats som ungdomens progressiva röst, skriver Nathan Carlshamre, medlem i SSU Stockholm.

Det jag förespråkar är inte en värld där alla är samma, där alla är ett, utan en värld där erkännandet av den andres oändlighet är det som organiserar samhället – där fascinationen och kärleken till varandra är viktigare än allt, viktigare än enhet.

Så ungefär brukar den franska feministiska filosofen Luce Irigaray beskriva sina tankar om politikens mål. Det är nog också det jag alltid hoppats att SSU skulle vara.

Som förtroendevald inom SSU har jag tyvärr nästan bara upplevt motsatsen – jag har blivit misstänkliggjort av lokala ledare på grund av mina inlägg i sociala medier (som när jag delade ett nej-till-nato-inlägg), och framför allt har jag upplevt att ledare ifrågasätter, inte bara mig, utan unga i allmänhet.

En gång när jag, exempelvis, försvarade min rätt att lägga upp politiska inlägg på min instagram-story genom att hänvisa till att jag faktiskt var förtroendevald av mina medlemmar och att jag upplevde att de litade på mig, fick jag svaret: “Ja, men du måste ju tänka på att de är, vad, femton? De kan ju ingenting.”

Den här artikeln handlar inte om att jag är upprörd över det – jag tycker bara att det är destruktivt för ungdomsrörelsen att resonera på det sättet, att ungdomar, vi själva, inte är mogna nog för att ha politiska åsikter.

Det känns ofta som om vi försöker hävda oss, försöker låtsas vara “de vuxna i rummet” bland de unga – men i praktiken leder det ju bara till att vi blir de vuxnas röst bland ungdomen, inte de ungas röst bland de vuxna. Vi har skenande ojämlikhet, en klimatkris och en fascistisk regering att motverka – då räcker det inte att skriva en att-sats och sedan klaga på alla andra progressiva unga; för vi kan väl inte på riktigt tro att vi har gjort mer än Greta Thunberg?

Men andra ord har inte mina upplevelser som förtroendevald varit engångsföreteelser, utan jag upplever snarare att de mer än ofta speglar SSU:s linje. Vi har, i mina ögon, snarare än att vara ungdomens röst och ungdomens frihet, blivit dödaren av ungdomens hopp och en institution för att tvinga unga in i vuxenskap, i passivitet. Ibland känns det som att det bara är SSU:s medlemssiffror och image som spelar roll.

Missförstå mig förresten rätt – jag tror att den här processen har pågått länge. Det är inte bara den nuvarande förbundsledningens fel, utan ligger i princip inbäddat i förbundets och det svenska politiska landskapets struktur. Men vi har nått en bristningsgräns där vi idag gör mer skada än nytta för ungdomsrörelsen. Jag vill också flagga för att det här såklart inte bara gäller SSU, utan förmodligen alla andra ungdomsförbund – men SSU är det förbund jag har erfarenhet av, och därför också det jag kan skriva om.

Faktumet kvarstår i alla fall: SSU har väldigt lite förutom sina medlemssiffror att skryta om när det kommer till konkret påverkan, samtidigt som vi genom vår existens passivt (och tyvärr ofta aktivt) stoppar andra ungdomsrörelser från att ta vår plats som ungdomens progressiva röst.

SSU har ju egentligen bara en enda maktkälla: vi är en politisk organisation som samlar unga, och som därför kan forma den breda ungdomsrörelsens politiska vilja och kultur – det parlamentariska arbetet kommer också från den maktkällan. Men då borde utformningen av vår egen organisation också ses som vår absolut största utmaning.

Då borde vårt största mål vara att skapa en organisation där alla unga känner sig välkomnade som olika varandra men enade i sin mänsklighet, där unga känner sig trygga och där unga får redskapen att förändra världen tillsammans med andra unga. Och sådant går inte att mäta i medlemssiffror.

För att skapa en sådan organisation kan vi inte heller leva på att säga att vi är “feminister”, “gröna socialister” och “antirasister” för att sedan med ett trollslag utlova den titeln till alla som låter sig bli värvade. Vi behöver faktiskt agera som om vi vore det.

Tjejnätverk, antirasistiska nätverk, HBTQ+-nätverk och fackliga klubbar kan ju vara en lösning – men samtidigt slutar de oftast med att SSUs marginaliserade bara får prata när de är själva, och att ingenting ändras på de gemensamma mötena.

Med detta sagt menar jag inte att vi ska avstå från separatistiska möten, snarare tvärtom: vi måste gå längre än så, och vara effektivare än så – frågan är bara vad det innebär. Klart är i alla fall att mer siffer-hets inte är en lösning; För visst, varje ny medlem är en vinst. Men problemet är ju att varje maktlös ungdom också är en förlust – och om vi räknar våra vinster mot våra förluster så ser det riktigt illa ut just nu.

Simone Weil, den franska fackförbundsaktivisten, fabriksarbetaren, och filosofen skrev i sin text ‘Om de allmänna politiska partiernas avskaffande’ att partier, bland annat, fyller två funktioner som gör att de borde avskaffas; De är organisationer som utövar ett kollektivt tryck på alla medlemmars sätt att tänka, och de har bara ett mål: att växa ohämmat.

Den diagnosen stämmer ganska väl överens med SSU idag, och jag kan egentligen bara komma på en lösning:

Avskaffa SSU – och för att citera vår egen instagram: “Sörj inte, organisera er” (någon annanstans). Eller har någon ett bättre förslag?

Nathan Carlshamre, medlem i SSU Stockholm