100 år av kamp fortsätter

Idag firar vi en högtidsdag. 100 år sedan kvinnor i Sverige för första gången fick rösta. Vi firar det genom att vara tydliga: Vi vill ha en kvinna som partiledare, det skriver Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor.

Idag firar vi en särskild högtidsdag, 100-årsdagen för kvinnor i Sverige som för allra första gången gick ut för att rösta i riksdagsvalen. Samtidigt första gången kvinnor blev valbara till politiska uppdrag. Som vanligt var det inget som bara hände eller löste sig själv – den här dagen föregicks av decennier av kamp.

Socialdemokratiska kvinnor mobiliserade under början av 1900-talet allt starkare nätverk och nya kvinnoklubbar bildades ständigt runt om i landet. De borgerliga partierna kämpade emot hårt, kvinnor ansågs inte vara varken tillräckligt kunniga eller intresserade av politik. Ett annat problem de lyfte var att det skulle drabba barnen – kvinnorna behövde sköta om hemmen.

Vi önskar att vi kunde säga att den kampen är över nu hundra år senare, men i takt med att tonläget i medier och sociala medier blivit allt hårdare, har kraven och pressen på politiker ökat.

När opinionen tillslut blev för stark fick de borgerliga partierna vika sig, allmän och lika rösträtt gick igenom i riksdagen 1919 och två år senare fick kvinnor äntligen rösta och bli valbara. Mer än hälften av alla röstberättigade kvinnor gick och röstade första gången och fem kvinnor valdes in i riksdagen.

Att de mötte motstånd är en underdrift. Både inför valet och under hela mandatperioden. Vi önskar att vi kunde säga att den kampen är över nu hundra år senare, men i takt med att tonläget i medier och sociala medier blivit allt hårdare, har kraven och pressen på politiker ökat. Kvinnliga politiker utsätts för hot och hat, motarbetas och objektifieras.

S-kvinnor har sedan start utbildat och förberett kvinnor för politiska uppdrag. Vi stöttar också de kvinnor som blivit valda, för att de ska orka fullfölja sina politiska uppdrag. Det är sorgligt att vi fortfarande behöver motivera så grundläggande saker som att kön och kompetens inte är ord som varken står i motsats eller är beroende av varandra.

Inför valet av Socialdemokraternas kommande partiordförande har vi S-kvinnor varit flitigt uppvaktade av medier, men inte om vilka kvalifikationer vi vill se hos en kommande partiordförande och/eller statsminister, utan bara vilket kön kandidaten ska ha.

Låt oss vara tydliga – självklart vill vi ha en kvinna!

Låt oss vara tydliga – självklart vill vi ha en kvinna! Det borde inte vara kontroversiellt att säga, men det möttes omgående av den tröttsamma kvoteringsdebatten, där motståndare ifrågasatt varför vi inte tycker att kompetens ska vara avgörande? Hur kan vi tycka att kön är viktigare?

Om och om igen får vi ta djupa andetag och förklara det självklara – ja, den som har den yttersta makten ska ha rätt kompetens. Har vi antytt något annat? Finns det en enda person som tycker något annat? Det känns ohederligt att förminska det vi säger på det sättet.

Nu är det så enkelt att hade kompetens varit helt avgörande, då hade vi haft kvinnliga statsministrar i det här landet för länge sen. Istället har Sverige haft över trettio manliga statsministrar. Noll kvinnliga. Det räcker nu med generationer som växer upp med bilden av att makten alltid är en man.

Att säga att vi gärna vill se en kvinna, beskrivs som att vi ”reducerar kvinnor till sitt kön”. Det är både sorgligt och okunnigt. Problemet är ju att kön har tillåtits gå före kompetens i hundra år, det vi säger är att det är dags att sluta med det nu.

Att vi har jämställd fördelning av våra statsråd och riksdagsledamöter, att vi överhuvudtaget har kvinnor på politiska uppdrag, beror på aktivt politiskt arbetet.

Att vara kvinna är dessutom inget man reduceras till, däremot adderar det ytterligare erfarenheter av att leva och bemötas som kvinna, som Sveriges statsministrar hittills saknat. Det adderar perspektiv och representation.

Ingen ser en riksdagsledamot som reducerad till att bara vara värmlänning eller norrbottning. Landet är fullt av kompetenta politiker, att de kvoteras in från alla distrikt är något bra. Det adderar nödvändiga erfarenheter och kunskaper, självklart ska hela landet representeras.

Visst vore det härligt om allt bara löste sig själv, men nu ser ju inte verkligheten ut så. Att vi har jämställd fördelning av våra statsråd och riksdagsledamöter, att vi överhuvudtaget har kvinnor på politiska uppdrag, beror på aktivt politiskt arbetet. När det finns strukturella problem är det vårt ansvar som politiker att lösa dem.

Hundra år av kamp kräver ibland en god portion tålamod. S-kvinnor fortsätter ta kampen för jämställdhet och kvinnors rättighet, varje dag, i hundra år till om det behövs.