Vem har råd att åka kollektivt?

Socialdemokraterna måste satsa mer på infrastruktur och kollektivtrafik utanför storstäderna, och det finns tre mycket viktiga anledningar till detta, det skriver August Lundin, Ordförande för SSU Örnsköldsvik.

Val vinns ofta på frågor som varit osynliga under valrörelsens start. Därför gäller det att stå stark i dessa osynliga frågor för att inte snubbla på mållinjen. Infrastrukturen är en sådan fråga där Socialdemokraterna ser ut att stå stadigt. Moderaterna vill skära ner 30 miljarder på infrastrukturen, KD 60 miljarder. Mot nedskärningarna ställer vi investeringar som förhoppningsvis kan ge Skellefteå en tågstation, snabba på tågen förbi Härnösand och flytta ut lastbilstrafiken på E4:an bort från Örnsköldsviks stadskärna. I infrastrukturen gömmer sig dock en fråga där vi faktiskt kan snubbla om Magdalena Andersson inte tar pucken: kollektivtrafiken.

Priser

Låt oss börja med priserna: Vem har råd att åka kollektivt? Jag tågpendlar sträckan Ö-vik till Umeå (10 mil), en kostnad på över 1400 kr/månad trots studentrabatt. I Österrike skulle samma summa pengar inte bara ge dig en tågsträcka: det skulle låta dig åka alla tågsträckor, alla busslinjer och alla spårvagnar i hela Österrike (och du skulle ändå få pengar över). I Luxemburg är all kollektivtrafik avgiftsfri. Det finns svenska försök på sina håll: i Örnsköldsvik får unga upp till 19 år åka buss avgiftsfritt och i Sala är det avgiftsfritt för alla. Sådan politik på riksnivå skulle gynna arbetarklassen mycket mer än högerns öressänkningar av bensinskatten. Det är absurt att det kan vara dyrare att åka buss, tåg, spårvagn och färja än att köpa en bil som dessutom kräver försäkringar, skatt, bränsle, reparationer och besiktning. Färska socialdemokratiska kongressbeslut ger dessutom Magdalena Andersson svängrum för att göra kollektivtrafiken galet billig.

Tillgänglighet

Nummer 2: tillgängligheten. I storstäderna kanske tåg, bussar och spårvagnar går med några minuters mellanrum men i landsbygdskommuner som de norrländska får många orter nöja sig med en buss om dagen. Magdalena Andersson bör ta lärdom av folkrörelseveteranen Bengt Göransson (S) som pekade ut kollektivtrafiken som en samhällsnytta: istället för att företag låter sina bussar upphandlas för att sedan köras tomma bör samhället eftersträva maximalt resande med kollektivtrafiken. Det betyder att tåg, bussar och spårvagnar måste gå mellan hem, arbetsplatser, mataffärer och föreningslokaler. Det betyder också att de måste gå ofta nog för att folk inte ska behöva ta eller ens ha bilen.

Krisberedskap

För det tredje handlar det om krisberedskap. Vi vet att fossila bränslen tar kål på jordens klimat. Billigare och tillgängligare kollektivtrafik är ett snabbt sätt att minska behovet av fossila personbilar. Dessutom vet vi att de metaller som krävs till batterier, exempelvis elbilars, inte heller är en oändlig resurs. Nu har vi möjligheten att bryta ägandetrenden som konsumtionssamhället skapat, där samma hushåll kan ha flera egna bilar, för att istället få fler att resa kollektivt. På så sätt kan batteriernas metaller räcka längre och klimatutsläppen dämpas. När resandet blir ansvarsfullt tryggar vi alltså samhället på sikt.

Om vi är allvarliga med att fossilberoendet ska brytas och samtidigt vinna tillbaka arbetarklassens förtroende behövs en kollektivtrafiksrevolution.

Sammanfattningsvis måste alltså Magdalena Andersson ställa sig stadigt, inte bara i infrastrukturfrågan utan även i frågan om kollektivtrafik. Risken är kanske inte stor att högern i dagsläget levererar någon stor kollektivtrafiksatsning men vi som regeringsparti kommer alltid skuldbeläggas för samhällsutvecklingen, exempelvis för bilisters höga bränslekostnader. Kristdemokrater, sverigedemokrater, moderater och liberaler kommer fortsätta tävla i vem som kan sänka bränslepriserna mest (som vanligt mest för de allra rikaste). Då krävs socialdemokratiska svar på hur framtidens resande ska vara möjligt för att inte falla av högerns hockeytackling. Om vi är allvarliga med att fossilberoendet ska brytas och samtidigt vinna tillbaka arbetarklassens förtroende behövs en kollektivtrafiksrevolution.