Upprustningens bördor skall bäras rättvist

Trygghet i den nya tiden kommer att kräva uppoffringar av alla. Socialdemokratins uppgift är att nödvändiga satsningar blir av och att bördorna bärs rättvist, skriver Joel Stade.

Det är krig i Europa. Oprovocerat och i strid med folkrätt och överenskommelser försöker Ryssland att krossa Ukraina med militärt våld. Vi vet ännu inte hur kriget slutar. Men vi vet att säkerhetspolitiken i Europa kommer att förändras i grunden.

Sverige behöver snabbt höja förmågan att försvara Sverige mot militära angrepp och kränkningar, skydda vår suveränitet och förmågan att värna vår befolkning och de viktigaste samhällsfunktionerna. Ett eventuellt svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato ändrar inte detta; omfattande upprustning fordras oavsett om vi är alliansfria eller ej.

Sveriges kostnader för försvaret – både det militära och civila – är 72 miljarder i år. I relativa termer innebär det 1,3 procent av bruttonationalprodukten, bnp. Sedan 2015 är det en andel som vuxit från 0,9 procent av bnp.

Mor bakgrund av Rysslands aggression har Tysklands nye kansler, socialdemokraten Olof Scholz, aviserat ytterligare 100 miljarder euro till det tyska försvaret bara i år. De årliga försvarsanslagen öka från dagens 1,5 procent av bnp till mer än 2 procent.

Sveriges S-regering bör följa Scholz. Det är rimligt att så snabbt det är möjligt dubbla ambitionsnivån i termer av försvarets andel av bnp. Försvarsanslag på 2,5 procent av bnp hade Sverige så sent som i mitten av 1980-talet.

Det saknas inte behov: De värnpliktiga behöver bli mångdubbelt fler än dagens 5 000, armén behöver tillföras modern materiel, både ytstridsfartyg och ubåtar behöver bli fler och luftvärn och kustförsvar stärkas. Regeringen har återinvigt fem arméregementen och en flygflottilj de senaste månaderna – fler behöver inrättas. Därtill finns enorma behov på den civila sidan där allt ifrån livsmedelsförsörjning, sjukvård och cybersäkerhet behöver stärkas upp inför en möjlig militär konflikt.

Inget hindrar att Sverige omedelbart vidtar åtgärder för att stärka försvaret, med inköp av utrustning och mer övningar. Det kan ske med lånade pengar – statens finanser är i utmärkt skick. Men på sikt fordrar stora nya statliga åtaganden ny finansiering eller omprioriteringar. Att ökade försvarsanslag skulle finansieras med en sämre välfärd vore helt orimligt. Den pandemi vi precis genomlidit visade med all tydlighet att välfärden – både trygghetssystemen och verksamhet som sjukvård och äldreomsorg – behöver förbättras, inte skäras ned.

En del av den upprustning som skett sedan 2015 bekostas av en bankskatt vars intäkter knutits till försvaret. Regeringen bör överväga en rad ytterligare sätt att få fram nödvändiga medel för den uppbyggnad som krävs.

· Avtrappat ränteavdrag. Möjligheten att dra av trettio procent av räntekostnader för lån minskar statens inkomster med mer än trettio miljarder per år. Denna subvention av skuldsättning utnyttjas mest av de rikaste i samhället. Bortfallet väntas öka kraftigt de kommande åren om inget görs. Ränteavdraget bör trappas ned till noll.

· En särskild försvarsskatt tas ut på ägda bostäder, alltså småhus och bostadsrätter. Vi beskattar boendet lågt internationellt sett – 2018 genererade sådan skatt 1,6 procent av de totala skatteintäkterna i Sverige, jämfört med ett OECD-genomsnitt på 3,1 procent. I USA kommer 11 procent av skatteintäkterna från boendet och i Storbritannien 9,2 procent. Dagens ”fastighetsavgift”, som betalas lika för slott och koja, bör ersättas med en progressiv skatt där ägare till mer värdefulla fastigheter betalar en större andel av marknadsvärdet i skatt. Begränsningsregler behövs för att undvika orimliga effekter, till exempel ett grundavdrag som innebär att personer i lågt värderade hus och bostadsrätter inte betalar försvarsskatten. Staten bör ta ut ytterligare 20 miljarder i skatt på hus och bostadsrätter och öronmärka pengarna för försvarssatsningar.

· Avskaffa Rut-avdraget. Skattesubventionen av hushållsnära tjänster utnyttjas främst av höginkomsttagare och har inte haft de gynnsamma effekter för integrationen som vissa hävdat. Snarare har arbetskraftinvandringen ökat. Statens inkomster minskar årligen med omkring 6 miljarder till följd av Rut-avdraget.

· Sänk biståndsmålet till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten, bni. I år uppgår Sveriges så kallade biståndsram till 57,4 miljarder kronor, vilket ungefär motsvarar en procent av bni. På grund av att landets ekonomi vuxit har biståndet ökat kraftigt: på tjugo år har biståndet mer än dubblats i storlek. I den situation vi nu befinner oss i är rimligt att Sverige istället för enprocentmålet för biståndet övergår till FN:s rekommendation som är 0,7 procent. Det skulle frigöra omkring 17 miljarder kronor årligen.

De förslag som här listas motsvarar ungefär kostnaden av dubblade försvarsutgifter i Sverige. Åtgärderna kan fasas in över tid – säg en tioårsperiod – i takt med att försvarskostnaderna stiger.

Risken är stor att högern tänker sig att välfärden och trygghetssystemen ska bekosta upprustningen, utan att de säger det öppet

Högern har misskött försvarsfrågan grovt de senaste åren. Reinfeldt-regeringen tvingade igenom nedläggningen av värnplikten med minimal marginal i riksdagen och lät inte Rysslands allt aggressivare uppträdande påverka nedskärningen av försvaret. Nu vill särskilt Moderaterna åter tas på allvar som ett försvarsparti, men så sent som i december ställde sig riksdagen bakom en budgetproposition från partier utan en krona mer till försvaret än i regeringens förslag.

Att olika högerpartier nu föreslår stora ökningar av försvarsanslaget utan att visa på finansieringen är anmärkningsvärt. Risken är stor att högern tänker sig att välfärden och trygghetssystemen ska bekosta upprustningen, utan att de säger det öppet. En långsiktigt hållbar försvarspolitik måste bygga på finansierade satsningar som bärs solidariskt efter förmåga.

Det Sverige nu måste göra för att förbereda oss på en mer hotfullt närområde kommer att kräva uppoffringar. I första hand av de värnpliktiga, som får offra sin frihet i månader. Men också av oss alla då en större andel av våra gemensamma resurser behöver gå till försvaret.

Man kan fundera över vad kraftigt ökade försvarsanslag skulle betyda för socialdemokratin, ett parti som vill prioritera välfärden först. Historien kan ge värdefulla insikter. Välfärdsstatens uppbyggnadsfas på 1950- och 60-talen sammanföll med att Sverige avsatte långt mer av resurserna till försvaret än idag – 3 till 4 procent av bruttonationalprodukten. Genom att sörja för ett starkt försvar kunde den politiska debatten med högern istället handla om välfärd och trygghet. Tage Erlanders Sverige präglades både av utbyggda pensioner, införandet av en sammanhållen grundskola och världens fjärde största flygvapen med svenskbyggda stridsflygplan i världsklass.

Socialdemokratin diskuterar nu frågan om Nato-medlemskap. Blir det aktuellt är det ett betydande skifte – Sverige har varit alliansfritt sedan Napoleonkrigen i början av 1800-talet och alliansfriheten har varit en grundbult i socialdemokratisk utrikes- och försvarspolitik. Att partiet öppet diskuterar frågan illustrerar allvaret i situationen. På samma sätt bör andra frågor genomlysas och andra partier måste också vara redo att överge käpphästar och gamla sanningar.

Det är ett nytt läge. Gamla sanningar går i graven och heliga kor tas ut till slakt. Trygghet i den nya tiden kommer att kräva uppoffringar av alla. Socialdemokratins uppgift är att nödvändiga satsningar blir av och att bördorna bärs rättvist.