Elons Twitter-köp visar idiotin med privatägda företag

Privatägda företag har en rättslig skyldighet att tjäna så mycket pengar som möjligt, utan hänsyn till något annat. Om vi på riktigt vill leva i en demokrati måste vi bygga en kooperativ ekonomi, skriver en anonym medlem i SSU Örebro.

Redan innan dammet lagt sig efter världens rikaste mans senaste egotripp blev Elon Musks Twitter-förvärv en katastrof. Teknikentreprenören har gång efter gång visat sig ha en ostadig relation till verkligheten – från tvivelaktiga megaprojekt som aldrig kom igång till att posta absurda fredsförslag mellan Ryssland och Ukraina.

Twitters anställda verkar inte vilja ha något med Musk att göra. Som en twitter-mjukvaruingenjör uttryckte det: "I am fully expecting him to fire 69% of us on Friday at 4:20pm.". Fredagen den 28 oktober skämtade Elon Musk om att sparka Twitters hela personalstyrka, och sedan den 14 november har han sparkat runt 50%.

Om någon vill ta över ett börsnoterat företag är allt som behövs att hosta upp tillräckligt med pengar. Man behöver inte visa att man kan driva företaget bra, man behöver inte ha några förnuftiga planer för företaget och man behöver inte godkännas av de personer som faktiskt arbetar på företaget!

Vi behöver påminna oss själva om något viktigt: demokrati är ganska bra, eller hur? Att varje enskild människa, oavsett klass, rikedom eller inflytande, har en oföränderlig rätt att säga till om sitt eget liv.

Utan ett brett folkligt deltagande i styrandet av ett land blir pengar, makt eller personligt inflytande den enda vägen till ett nationellt uttryck, och lämnar de mest utsatta, de som verkligen behöver få sina röster hörda, maktlösa. Demokrati är en mänsklig rättighet.

Men trots 300 år av kamp, ​​från parisiska barrikader till Saltsjöbadens hotell, har få framsteg gjorts inom en mycket specifik och viktig typ av demokrati: demokrati på arbetsplatsen.

Sekunden en människa kliver in på arbetsplatsen, försvinner friheten på ett ögonblick och forntida kungars och tyranners dagar återvänder med en känsla av sjuk nostalgi.

Den privata sektorn är den mest auktoritära sfären i vårt samhälle. Alla beslut fattas av en icke-vald ägare eller styrelse som endast är ansvarig inför sina aktieägare. Alla privatägda företag har en grundläggande rättslig skyldighet att tjäna så mycket pengar till sina aktieägare som möjligt, utan hänsyn till något annat.

Som anställd på ett vinstdrivet privat företag har du ingen röst på din arbetsplats. Absolut ingen. Visst, det finns vissa regler som skyddar dig från övergrepp, men skulle vi acceptera ett politiskt system som bara skyddar oss från de värsta statliga övergreppen och inget mer?

Demokratin i ett samhälle måste vara universell. Precis som att alla medlemmar i ett samhälle måste ha lika mycket att säga till om, måste också alla medlemmar i ett företag ha lika mycket att säga till om.

Om vi ​​vill leva i ett verkligt demokratiskt samhälle måste vi bygga en kooperativ ekonomi, en ekonomi som inte definieras av enorma oreglerade vinstdrivna företag eller av totalt statligt ägande, utan av människor. Människor med samma intresse, med samma dröm, med samma drivkraft, som arbetar med passion och stolthet för att förnya och bygga en hållbar ekonomisk framtid för dem själva.

Om man lägger moraliska argument åt sidan är ekonomiska föreningar (det vill säga företag där alla arbetare har lika rösträtt) en bättre grund för ekonomin än traditionella privatägda företag.

Den forskning som finns visar att ekonomiska föreningar är mycket mindre benägna att förklara sig i konkurs (H. Abell 2014,), i regel överlever längre (Stringham et al 2011, Burdin 2014, Park et al 2004, Murray 2011) och rapporterar högre arbetstillfredsställelse bland arbetare (Sabatini et al 2013, Berry 2013,). Studier är tyvärr alltför ofullständiga för att enkelt kunna avgöra om ekonomiska föreningar på ett meningsfullt sätt leder till höjda löner för arbetare, men det verkar inte vara någon stor skillnad gentemot traditionella privatägda företag.

Tråkigt nog är Sveriges kooperativa sektor ganska mycket mindre jämfört med exempelvis Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland eller Storbritannien. Jag tror att det beror på bristande kunskap om detta sällsynta men innovativa sätt att jobba och leva på. Förutom stormarknadskedjan och den ekonomiska föreningen jag själv varit med och grundat känner jag inte till en enda kooperativ verksamhet i staden jag bor i.

Socialdemokratin kan inte begränsa sig till politisk demokrati. Det är dags för demokrati på arbetsplatsen. För att citera Palme: "När man en gång har accepterat demokratins principer kan [man inte] dra en gräns för demokrati".

Anonym medlem i SSU Örebro

**Vanligtvis publicerar Folkhemmet inte anonyma texter, men av särskilda privata skäl gjorde vi undantag för denna skribent.