Ätstörda tankar åt upp en del av barndomen

För många är julen en jobbig högtid. Allt fokus på julmat och julbord kan framkalla mörka minnen för någon som har levt med ätstörningar, skriver Erika Frank, internationell ledare för SSU Norrbotten.

Julafton är en högtid vissa förknippar med god julmat, familj och vänner. För många andra är julen en jobbig högtid, av olika anledningar. Allt fokus på julmat och julbord kan framkalla mörka minnen för någon som har levt med ätstörningar. Idag förknippar jag lyckosamt julen med det förstnämnda, men det har jag inte alltid gjort.

Jag vara bara elva år gammal när jag aktivt försökte gå ner i vikt, trots att jag var helt normalviktig. Det var flera faktorer som orsakade mina ätstörda tankar, men det var en specifik händelse som förlöste mitt ätstörda beteende. Det var när jag som elvaåring satt och bläddrade i en modekatalog och såg en bild på en bikinimodell som poserade på en sandstrand. Hennes mage var helt platt fast hon satt ner, till skillnad från min mage, som vek sig. Det kändes som en dom på att jag var tjock.

Denna händelse ledde till att jag aktivt började äta mindre, gå längre och studera mig i spegeln allt oftare. Jag vara bara elva år när mina tankar gick från att kretsa kring kompisar, skolan och sims, till att ständigt kretsa kring hur jag kunde bli smalare.

Skolan uppmärksammade mitt förändrade beteende och jag fick på grund av detta besöka en barnläkare. Jag minns att barnläkaren skulle se om jag var frisk, eftersom jag hade blivit så smal. De tog blodprover, kände på magen och kunde i slutet av undersökningen konstatera att jag var helt frisk. I efterhand är det tydligt; jag var inte alls frisk. Men jag hade inte förmågan där och då att uttrycka hur jag kände och tänkte. Hjälpen blev därmed förlorad.

Min historia är bara en droppe i ett hav av många andras historier om sina ätstörda tankar. Andelen barn som blir sjuka i ätstörningar har ökat markant de senaste åren. Enligt socialstyrelsen har antalet ungdomar som söker vård för ätstörningar fördubblats sedan år 2011. Du känner säkert någon som har varit eller är sjuk med en ätstörning. Kanske din bror, din dotter, eller din bästa vän.

Det är tydligt att allt för många förlorar en del av sin barndom till denna hemska sjukdom. Vi måste göra mer för att förhindra denna utveckling.

Dels måste det tillföras mer resurser till ätstörningsvården, så att fler unga får hjälp i tid. En annan viktig åtgärd är att ge kompetensutveckling inom ätstörningar till vårdpersonal som kommer i kontakt med barn. Kanske hade mina problem fångats upp om den vårdpersonal som mötte mig som elvaåring hade haft bättre kunskap om sjukdomen.

Jag var bara elva år gammal när mina ätstörda tankar åt upp en del av min barndom. Samhället måste göra allt för att färre barn ska gå samma öde till mötes.

Erika Frank, internationell ledare för SSU Norrbotten