Vi har brutit mark förr, vi kan göra det igen, S

Så länge högern slår sönder tryggheten och ökar klyftorna genom att sänka skatten för de rika, måste vi socialdemokrater prata om förebyggande åtgärder och demokratisk socialism med stolthet och övertygelse. Det är viktigare nu än någonsin, skriver Fatima Stjärnkvist, socionom och socialdemokrat.

Vår främsta prioritering måste vara att angripa utmaningarna med utanförskap och en orättvis fördelning. Frågan vi måste ställa är: hur ska vi komma till rätta med de sprickor och öppna sår i samhället som leder till att blod från barn och unga flyter på gatorna i våra utsatta områden?

Det är svårt att vinna gehör för frågor som dessa i dagens högerpolitiska debattklimat, då debatten blundar för orsakerna för att istället rikta fokus på symtomen och hur dessa ska kommas till rätta med. Istället för att betrakta utmaningarna ur ett strukturellt perspektiv riktas fokuset mot enskilda medborgare. Människor ställs mot varandra samtidigt med att sprickbildningen i samhällsfasaden oftast inte beror på den enskilda individen, utan på samhällsarkitekten – alltså det politiska styret och dess konstruktionsritning över samhällsbygget. Att inte ha en konstruktionsritning där alla medborgare inryms och ges samma förutsättningar kommer att leda till svåra samhällsutmaningar. Brottsligheten går inte att bli av med utan att satsa på välfärden.

Socialdemokratin har tidigare brutit mark och lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet, och vi kan göra det igen. Så länge högern slår sönder tryggheten och ökar klyftorna genom att sänka skatten för de som tjänar mest, måste vi socialdemokrater prata om förebyggande åtgärder och demokratisk socialism med stolthet och övertygelse. Det är viktigare än någonsin nu när den sociala tryggheten blir bräckligare, miljardärerna fler och solidariteten svagare samtidigt med att nationalismen blir starkare.

Vi får inte glömma de olika världar människor i Sverige lever i – det har inte hänt så mycket som man hade kunnat hoppas på under de 43 åren som gått sedan Olof Palmes berömda tal om den svenska modellen. Även om samhället i stort har blivit rikare, har utvecklingen vad gäller klasskillnader och klyftor snarare gått åt fel håll. Än idag finns det två samhällen i Sverige: kapitalet och de resursstarka, kontra de fattiga som ska ta seden dit de kommer.

Den första gruppen har det bra, med inkomster, en slant på banken, aktier och fonder. De har intressanta och statusfyllda jobb med friskvårdsbidrag och andra förmåner och bor i rymliga, välutrustade villor med köksöar och grönskande trädgårdar. Som resultat av bostadssegregationen har de grannar av samma slag. De kan unna sig semestrar i Thailand och skidåkning i Österrike eller Åre, och barnen kan se fram emot lov med språkresor, seglingsturer, husvagnssemestrar, ridning och hockey.

Den andra gruppen lever på knappa ekonomiska marginaler och har år efter år sett sin köpkraft minska. De bor i trångbodda hyreslägenheter där fukt och kackerlackor inte är något ovanligt, står inför höjda hyror och elpriser som de inte kan betala, och har inga fritidshus eller husbilar. Deras ekonomi tillåter inga semestrar. De saknar arbete trots att de kanske sökt åtskilliga jobb utan att få komma på en intervju. Deras barn tillbringar loven med att knata runt på gårdarna mellan hyreshusen med drömmar om att leva ett lika rikt liv som andra barn – ett liv där föräldrarna har jobb, bra bostäder, sociala rättigheter och möjligheter att utveckla sina och familjens önskningar.

Vi socialdemokrater har viktiga uppgifter framför oss efter Tidö-lagets vansinniga förslag. Vårt mål är att skapa en fredlig och rättvis utveckling genom att minska klyftorna och skapa social jämlikhet. Människor ska ha något att se fram emot. Högern har en annan färdriktning, mot ökade klyftor istället för utjämning och framtidstro. Hårda konfrontationer ses som en väg att utplåna socioekonomiskt utsatta områden framför en utjämningspolitik.

Den nya ledfyren är skärpta straff, anonyma vittnen och mer resurser till rättsväsendet. Föräldrar hängs ut som oengagerade och görs ensamt ansvariga för att deras barn misslyckats i skolan eller hamnat i en kriminell livsstil. Därför är samhällsutvecklingen och solidariteten i fara. Det är naivt att tro att en lugn och balanserad utveckling kan åstadkommas om klyftorna ökar och om fördelningen av socialt, ekonomiskt, politiskt, kulturellt och juridiskt kapital inte är jämlik och rättvis.

Sverige är folkrättsligt bundna av barnkonventionen och den nya regeringen är ansvariga för stora inskränkningar i den. Givetvis måste samhället stävja brott och förhindra rekryteringen av unga lagöverträdare, men till syvende och sist handlar det om att alla barn ska ha goda uppväxtvillkor.

Barnen är den reella anknytningen till framtiden, för det är i dem vi ser framtiden växa fram. Ur detta växer också vårt gemensamma ansvar för barnen fram. Barnets behov av värme, gemenskap, en känsla av att tillhöra, att vara lika mycket värda, att få samma förutsättningar som andra jämnåriga ska sättas i främsta rummet.

Vi ser idag andra vindar blåsa över Sverige. Vindar som splittrar istället för att förena, som letar syndabockar och som inte bara vill ställa människor mot varandra, utan även ställa barn inför rätta. Men Sverige kan bättre än så.

Fatima Stjärnkvist, socionom och socialdemokrat