SSU, när ska vi leva upp till vårt anti-rasistiska löfte?

Vi kan alla förstå problemet med en distriktsstyrelse med enbart män. Då är det inte svårt att förstå att det är lika illa om en distriktsstyrelse är helt vit. I en tid där gemenskap är högst upp på agendan är vi icke-svenskar förenade i sorg, skriver Chadi Toprak, ordförande för SSU Värmland.

Kongresserna kommer och går, konferenserna likaså. På varje sammankomst tar vi god tid att fullt ut tänka och diskutera feministiska tankar och idéer. Det är bra, allt annat vore fel. Kan du dock minnas sist vi hade liknande samtal om funktionsvariation, HBTQIA+ eller antirasism? Svaret är att det inte finns. Det finns exempelvis ingen rasifierad separatism inom arbetarrörelsen, även om forskning visar att etnicitet/ras påverkar ens livsutsikter mer än kön i flera avseenden. 

Fortsättningsvis finns en stor ojämlik fördelning av makt inom förbundet. Exempelvis finns inte en enda afrosvensk distriktsordförande inom SSU, bara det är ett kvitto på hur makt, även inom SSU, kan förvitas. Inom S-studenter finns en betydligt större ojämlik fördelning. Det betyder inte att vi ska syssla med kvotering på basis av hudfärg, men det befäster en dimridå uppå den förda politiken. Vi kan alla förstå problemet med en distriktsstyrelse med enbart män. Då är det inte svårt att förstå att det är lika illa om en distriktsstyrelse är helt vit.

Rasism är idag ett objektivt faktum. Ett rasistiskt samhälle är i följd alltid rasifierat, som Sverige. Vi kan därför inte tro att SSU är någon slags oas när varje medlem och förtroendevald deltar i samhället. I Sverige lever vi efter något som kallas för "sammanbindande inkludering”. Innebörden är att underordnade grupper, exempelvis invandrare, inkluderas i samhällsgemenskapen, men det fastställs ändå att dessa grupper fortfarande är underordnade även om deras bidrag till samhället erkänns och uppskattas. Exempelvis måste resan för alla Sveriges rasifierade individer vara att de ska bli svenskar enligt en viss måttstock, allt annat är förkastat och tillhör inte samhället.

Inom SSU och S-studenter har jag personligen fått möta oräkneligt många personer som yttrar samma berättelse. Det är personer som byter sina namn till ett svenskt av ren skam, ändrar sitt sätt att tala för att bli tagna på allvar, byter ut sina kläder för att passa in i gruppen, tar inte upp särskilda ämnen för att inte verka “jobbig”, talar allt mindre på sitt modersmål för att inte skapa fördomar och finner umgänge främst med andra rasifierade personer för att finna andrum.

Det är ungdomar som krossar sitt eget självförtroende för att “inte kan en blatte bli något”. Vad säger det om vårt samhälle när 14-åriga ungdomar totalt äcklas av sig själva för att deras hår är krulligt och mörkt? I Sverige finns något alldeles ruttet, det myntas rasifierad ojämlikhet.

Efter händelserna kring Majblommans stjärnskott Murhaf blev allt detta tydligt. Samtalet var binärt, några ansåg att Murhaf inte var svensk, de flesta ansåg att han definitivt var svensk. Murhaf får dock inte välja, han får inte forma sin sociala roll efter vad han anser passar eller inte passar hans självuppfattning. Det får dock den vita svensken, hon kan bli vad hon än må vilja.

Samtalet kring Murhaf hade en gemensam nämnare, att “vi är alla människor”. Som funktion neutraliserar det hela klimatet. Vad som är neutralt i ett samhälle är det som är dominant. Det kväver alla erfarenheter och känslor som rasifierade personer har om sin identitet. Allt det gör är att göra vithet och svenskhet till en omarkerad markör.

I en tid som denna där gemenskap är högst upp på agendan har jag kommit till insikten att denna totala färgblindhet och rasifierade ojämlikhet har förenat oss icke-svenskar, förenade i sorg. Vi måste finna styrkan, syskonskapet och solidariteten i varandra. Vi har stora uppgifter framför oss. Vi måste kämpa för vår autonomi. Autonomin att forma våra liv enligt vilka normer och kriterier vi anser passar eller inte passar vår självuppfattning.

Våra känslor, erfarenheter och tankar är inte bara impulsiva förekomster, utan en källa för moraliska insikter. Genom att separera oss från gemenskapen har det paradoxalt skapat en öppning för oss att föreställa vår moral som en självständig form av moraliskt tänkande. En omsorgsetik som värnar om människan, hennes relationer och allt runt om henne. Vi kan inte kämpa för jämlikhet om jämlikhet innebär ekvivalens med de som konstituerar normen av rasism.

Samhällets, arbetarrörelsens och hela socialdemokratins löfte om autonomi och jämlikhet är, som vi kan se, helt oförenligt med traditionella rasifierade roller.

Allt jag efterfrågar är solidaritet. Stunden är kommen för att skapa en ny gemenskap, en gemenskap för alla.

Chadi Toprak, ordförande för SSU Värmland