Bomberna kommer smälla även om Hassan får ett hejdå

Jag har varit vikarie länge nog för att se mönstren. Jag fruktar varje dag att “om det här barnet inte får hjälp nu, kommer jag att se deras namn i nästa pushnotis”, skriver Leith Al-Bayati, ordförande för SSU Malmö.

"Misstänkt skottlossning”. “Sprängdåd vid lägenhetshus”. “Dödsskjutning”. Med en tung suck registrerar vi ännu en gång de beklämmande orden som blinkar på mobilskärmen. Sådana pushnotiser har blivit en del av vår vardag, en ständig påminnelse om ett alltmer oroligt samhälle – alltid närvarande, omöjligt att ignorera.

Vi andas ut, skakar på huvudet och fortsätter med dagen. Det blir en reflex, en försvarsmekanism. En tyst, inre suck – ”inte en till” – och vi scrollar vidare. Men bakom varje notis och varje rubrik ligger en tragedi. En familj i ruiner. Vi tänker sällan på mammorna och papporna – på de krossade familjerna som lämnas bakom, deras hjärtan slagna i spillror, osynliga bakom kalla ord och siffror.

Det är inte för att vi saknar empati. Nej, vår empati är ett djupt hav av medkänsla, men den är också en börda. En tyngd som kan förlama oss, som gör oss maktlösa inför en verklighet som blir allt mer skrämmande. Vi är fångade mellan viljan att veta, att förstå, och behovet av att skydda oss själva från en smärta som kan bli överväldigande. Gränserna för vad som anses vara acceptabelt inom gängen flyttas varje dag. Som svar blir regeringens reaktioner också allt mer gränslösa. Syndabockar pekas ut och invandringen får ta skulden.

Om invandrarna verkligen var kärnproblemet bakom gängkriget, då skulle jag vara den första att säga, ”skicka hem dem alla”. Men att säga ”hejdå” till Hassan, och även Ahmed, Abdulla och Fatima – det löser ingenting. Det räddar inga liv. Det skapar ingen trygghet.

De som trycker på avtryckaren och planterar bomberna är oftast inte invandrare. De kan se ut som det, men de är svenskar. Födda och uppvuxna här, med svenska som modersmål. De har gått i svenska skolor och förskolor. De är en produkt av Sverige.

Misslyckandet är totalt, men det är inte invandrarnas misslyckande. Det är vårt. Vi har skapat ett samhälle som inte finns där för alla, där ekonomin inte räcker till, och där skolan känns som en oöverkomlig utmaning. Det är så vi skapar trasiga barn, och trasiga barn blir trasiga vuxna. Vi är en generation av trasiga barn, och det vi ser nu är lugnet före stormen.

Alla barn mår dåligt, oavsett deras ursprung. Jag är ingen lärare, men jag har varit vikarie länge nog för att se mönstren. Jag fruktar varje dag att “om det här barnet inte får hjälp nu, kommer jag att se deras namn i nästa pushnotis”. Det är hjärtskärande att ha sådana tankar om sju- eller åttaåringar. Men tecknen finns där – sorgen, desperationen, hungern och otryggheten avslöjas i deras försök att vara tuffa.

Jag är rädd för framtiden. En generation är på väg att fostras i gängkriminalitet, våld och hat, medan makthavarna fokuserar på utvisningar och strängare straff. De öser pengar på polisen men glömmer våra barn.

Skicka ut oss om ni så vill. Men ojämlikheten och bristen på hopp kommer att kvarstå, även med en Hassan mindre.

Leith Al-Bayati, ordförande för SSU Malmö