Den socialdemokratiska opinionsportalen

Foto: privat

Foto: privat

Jag hoppas, därför är jag socialdemokrat

Före detta högt uppsatta statsråd väljer efter sina politiska karriärer inom arbetarepartiet att röra sig mot friskolebranschen och lobbyistorganisationer. Hur ska vi känna någon glöd alls när deras politiska gärning bryts i smulor? Det skriver Gabriel Nylander, medlem i SSU Stockholm.

Hopp och glöd måste styra Socialdemokraterna, även toppskiktet. Så är tyvärr inte fallet. När jag pratar med aktivister, partimedlemmar och ungdomar är idén om folkhemmet ett återkommande ämne. Bilden jag får är att många drömmer om just folkhemmet. Men det finns problem med vår historieskrivning.

När jag diskuterar folkhemsidéer och folkhemsidyller med dessa likasinnade händer det att konversationen återkommer till tesen ”det var bättre förr”. Och så må det vara.

Det var bättre förr när socialdemokratin vågade mer. Det var bättre förr när socialdemokratin samlade halva det röstberättigade folket. Det var bättre förr när socialdemokratin skapade en självständig och kraftfull röst för Sverige. Men när samtalet får cirkulera kring missnöje om nutidens prioriteringar och nostalgi över dåtidens kamp, räknar vi inte med en ideologisk reformation. En reformation som utan tvekan kan ske inom en snar framtid.

Idag är reformationen obefintlig. Jag ser en etablerad, partipolitisk socialdemokrati med bruten ryggrad. Före detta högt uppsatta statsråd väljer efter sina politiska karriärer inom arbetarepartiet att röra sig mot folkhemssynder som friskolebranschen och lobbyistorganisationer. Då ställer jag mig frågan: Vad ska rörelsen tro? Vad ska vi hoppas på? Hur ska vi känna någon glöd alls när dessa individers politiska gärning bryts i smulor?

Samtidigt ser jag en folklig rörelse utanför riksdagsgruppen som står på två starka ben. En rörelse som har kapacitet att sätta ned foten när de anser att den etablerade politiken gör fel. Även inom rörelsen har organisering mot toppskiktets ideologiska likgiltighet uppstått. S-föreningen Reformisterna är ett exempel på detta. SSU är ett annat.

Jag känner hopp inför framtiden. För när jag ser den styrande generationen göra sig själva alltför bekväma, ser jag en generation, min generation, som siktar mot något annorlunda. En förnyelse av det som alltför ofta ses som ett minne blott. Jag är övertygad om att framtidens toppskikt, framtidens yrkespolitiker, kommer att se annorlunda ut. Jag har hopp om att en ny Per Albin, Erlander eller Palme sitter någonstans i vårt land i detta nu. Kanske i någon SSU-klubb? Kanske är hen inte ens medlem i partiet än?

Det är detta hopp som fått mig att börja skriva om just en folkhemsförnyelse i en kommande bok. Det är detta hopp som får mig att skriva denna artikel. Det är detta hopp som gör mig till socialdemokrat.

Gabriel Nylander, medlem i SSU Stockholm

  • Gabriel Nylander Medlem i SSU Stockholm

Vad tycker du?

Dela gärna artikeln om du håller med. Om du inte håller med, skicka in en replik.
Skriv en replik och skicka in den till oss.