Olof Palme var realpolitiker

Förutsättningarna för jämlikhet var starka i min ungdoms röda 1960- och 70-tal. Det var underlaget för Olof Palmes politik. Dagens förutsättningar är annorlunda, och vi måste fokusera på att ändra dem, skriver Anne-Marie Lindgren, socialdemokratisk ideolog
och före detta talskrivare åt Olof Palme, i en replik till Chadi Toprak.

Den dyker upp ibland, frågan ”Vad skulle Olof Palme ha sagt?”. Tonfallet låter ofta ana att frågeställaren förmodar att han skulle varit kritisk mot något i dagens socialdemokratiska politik - exempelvis de hårdare reglerna för invandring till Sverige.

Vad personer från en annan tid skulle ha tyckt i dag, när frågorna ser annorlunda ut, politikens villkor är förändrade och samhället ett annat går aldrig att svara på. Värderingarna må vara de samma, men ställningstagandet till vad som konkret behövs och är möjligt måste alltid avgöras av hur frågan ser ut i dag - inte hur den såg ut i förrgår.

För politik är, för att citera Olof Palme, det möjligas konst. Vi medarbetare fick ofta den påminnelsen när vi svävade ut lite för långt. Och det möjliga beror dels av materiella förutsättningar, dels av vilka andra krav och behov som resurserna också ska räcka till. Alltihop varierar över tid och leder till olika utformning av de konkreta åtgärderna

Invandringen var inte fri när Olof Palme var statsminister, som Chadi Toprak verkar tro. Den var reglerad också då, eftersom socialdemokratin alltid stått för det. Som regeringsledamot – före tiden som statsminister – var Palme med om att skärpa då gällande regler. Under hans andra period som statsminister (1982 - 86), när antalet asylsökande kraftigt ökade samtidigt som flyktingskäl kunde blandas med ekonomiska skäl, var den offentliga kritiken ofta hård mot regler som innebar många avslag. Nunnorna i Alsike kloster blev rikskända för att de gömde personer som skulle utvisas.

Det finns i all politik en spänning mellan det önskvärda och det möjliga, mellan idealen och den verklighet som aldrig är idealisk. Troheten mot idéerna ligger inte i att hävda dem utan hänsyn till de faktiska möjligheterna att förverkliga dem, för den typen av blindhet får resultat som snarast skadar de syften man vill främja.

Olof Palme ville förändra samhället i riktning mot ökad jämlikhet och solidaritet. I den meningen var han idépolitiker. När det gällde det i dagsläget möjliga var han realpolitiker. Han var hårt skolad i den socialdemokratiska tradition, som säger att reformer inte kan bygga på enbart ideal, det krävs också tillräckliga materiella resurser.

Han visste också att det i politiken finns målkonflikter, där en lösning som är positiv ur en aspekt kan ge negativa effekter ur någon annan. Han visste likaså att man ibland måste välja bort en i sig önskvärd åtgärd för att i stället ge utrymme för en annan, mer nödvändig. Och han visste att ibland måste man vidta åtgärder, som i sig själva inte stämmer med de egna idéerna, men som är nödvändiga av övergripande hänsyn till samhällsekonomi eller samhällsstabilitet.

Vill vi vara trogna Olof Palmes tänkande är det just så vi måste hantera dagens migrationspolitiska frågor, med deras starka konflikter mellan det önskvärda och det möjliga. Och rakt på sak, med den tydliga, och kostnadskrävande, nödvändigheten att reparera alla de brister med åtföljande samhällsproblem, som decennier av otillräckliga resurser för verklig integration har lett till.

Vi kan inte driva politik som om de problemen inte fanns. ”Ordning” står inte i motsats till jämlikhet och solidaritet. Jämlikhet förutsätter tvärtom ordning, annars kommer alltid starka grupper att ta för sig på andra gruppers bekostnad. Vi ser det på dagens arbetsmarknad, där generösa regler för arbetsgivares möjligheter att ta hit arbetskraft lett till hårdutnyttjande av människor.

Och vi ser det i de bostadsområden som idag präglas av parallella samhällsstrukturer där lokala maktgrupper påverkar vardagsvillkoren för alla boende på ett sätt som innebär tvång, rädsla och ofrihet. Vi har flera sådana områden i Stockholm, där jag bor, och det var S-föreningarna där, föreningar vars medlemmar själva har invandrarbakgrund, som först började driva kraven på – ja, ska vi kalla det just ordning? För mig är det solidaritet att stå bakom deras krav på åtgärder, här och nu, mot den oordning som försämrar livet för så många människor.

Den politiska utvecklingen de senaste decennierna, med otillräckligt bostadsbyggande, hårdare krav på arbetsmarknaden och privatiseringarna inom välfärden, har genomgående skadat integrationen. Som socialdemokrater har vi skäl att vara självkritiska kring detta. Men också rätt att vara starkt kritiska mot den borgerliga politik som drivit på bostadsbristen, dragit ner på arbetsmarknadsutbildningen och vägrat inse problemen med marknadsskolan. Vi har haft borgerlig majoritet i riksdagen sedan 2006, det behöver påpekas.

Men oavsett hur kritiska vi är mot tidigare försummelser, så har vi att hantera den verklighet de skapat. Med de krav på resurser den ställer, och de begränsningar det innebär i andra avseenden.

Och nej, det handlar inte enbart om åtgärder mot dagens våldskriminalitet och den bakomliggande ekonomiska brottsligheten. De är nödvändiga, men räcker inte. Det krävs insatser insatser mot de växande skillnaderna i skolresultat mellan elever med svensk och utländsk bakgrund. Det måste byggas fler bostäder. Det behövs satsningar på arbetsmarknadsutbildning och på svenskutbildning. Och angrepp på de faktorer som gör att arbetsgivare kan hårdutnyttja människor i osäkra anställningar med låga löner.

Så det hjälps inte, vi har i dag små möjligheter att också ta emot stora grupper av nya invandrade. Det handlar inte om rasism eller främlingsfientlighet och inte om att peka ut invandring som något per definition problematiskt; det handlar om vad ekonomiska och sociala realia säger om vad vi kan klara. Att erkänna det gör man som socialdemokrat inte utan vånda, eftersom det går emot både det vi vet om flyktingars verklighet och vår syn på solidaritet. Men vi kommer inte undan vare sig resursbristen eller lärdomen att man inte kan ta på sig större ansvar än vad man faktiskt rår med.

Förutsättningarna för jämlikhet och solidaritet, politiskt och ekonomiskt, var starka i min ungdoms röda 1960- och 70-tal. Det var underlaget för Olof Palmes politik. Dagens förutsättningar är annorlunda, eller rakt på sak sämre. Det vi i dag måste koncentrera oss på är att ändra de förutsättningarna.

Sedan, när vi klarat av det, kan vi börja driva Palmepolitik igen. Fast jag misstänker att det fortfarande, liksom då, kommer att handla om reglerad invandring.

Anne-Marie Lindgren, socialdemokratisk ideolog
och före detta talskrivare åt Olof Palme

Denna artikel är en replik:
Vi banade vägen för angiverisamhället
Bilden du målar upp av SSU stämmer inte, Chadi Toprak
Ohållbar politik banade vägen för SD, Chadi Toprak