Vad hände mellan öppna hjärtan och paradigmskiftet?

Politik må vara “det möjligas konst”. Men politik är också “att vilja”. Det enda som är möjligt är det vi har viljan att skapa, skriver Chadi Toprak, ordförande för SSU Värmland, i en slutreplik till Anne-Marie Lindgren, Märta Alnebratt och Moska Hassas.

Debatten om migration, social sammanhållning, konflikt och inkludering kontra exkludering visar den stora splittring som har uppstått i vår rörelse och i samhället.

Det finns en sida som vill se en mer klassisk klassanalys, exempelvis Reformisterna. Sen finns det de som vill se en bred nationell identitet, som ofta lyfts av partistyrelsen och andra grupper i rörelsen. Båda i gemenskapens namn.

Ute i samhället verkar vi vara minst lika splittrade i var de hårddragna linjerna för gemenskap ska dras. Idag tänker jag ofta tillbaka på när Joel Kinnaman vädjade till oss att inte “kliva på tåget”. Han kanske inte förstod hur omfattande hans analys var. Nu, några stationer senare, har vi alla klivit på.

Jag funderar på vad som hände där mellan retoriken om att “Öppna era hjärtan” och “Mitt Europa bygger inga murar” och Magdalena Anderssons uttalande “Vi genomförde paradigmskiftet”. Vi kan säga hur mycket vi vill att högern är sämre än oss. Men oavsett finns det en historia vi behöver göra upp med från 1960 till idag. Den strama och assimilerande politik vi ser idag etablerades inte över en natt.

Debatten handlar inte om huruvida Palme var för en reglerad eller fri migrationspolitik. Den handlar heller inte om huruvida samhället ska vara närvarande i människors integration eller inte. Där är vi alla överens. Vi är däremot inte överens om huruvida Palmes omfattande liberaliseringar av migrationspolitiken ledde till ökad sammanhållning mellan invandrare och övriga befolkningen.

En studie från 2011 Länk till annan webbplats. konkluderar att “given the concurrent neoliberal trend, [...] social circumstances [...] are becoming increasingly similar to the structurally based forms of social polarisation, poverty and racialised exclusion that obtain in countries such as the US and the UK.”

Politik må vara “det möjligas konst”. Men politik är också “att vilja”. Det enda som är möjligt är det vi har viljan att skapa. Vad är det egentligen replikanterna menar är “socialdemokratisk politik”? Den enda politiken jag ser är simpla reaktioner på SD och likgiltighet inför en viss social utveckling.

Bara det faktum att vi fortfarande talar om utanförskap visar hur lite vilja vi har att faktiskt skapa vår egen politik. Vi är än idag fast i samma tankebanor som Liberalerna etablerade under tidigt 00-tal. Vad är man utanför? Samhället? Som om statsapparaten inte hunnit till vissa områden. Nej, detta är samhället. Detta är vad vårt system genererar. Det vi kallar för "parallella samhällen”, “utanförskapsområden” eller “utsatta områden” är, om något, missgynnade områden. De är inte utanför systemet, de missgynnas av den institutionella rasism som råder i detta nu.

Jag håller inte med Anne-Marie Lindgren om att det inte handlar om rasism. Om alla EU:s medlemsstater kan bevilja Ukrainska flyktingar enorm generositet och omfattande tillgång till samhällets välfärd med sådan viljestyrka, då kan vi göra det för alla. Om den realpolitiska analysen är att det inte finns en majoritet bakom en sådan universell politik, då menar jag, som Ernst Wigforss, att vi måste skapa en majoritet. Något Anne-Marie Lindgren och jag är överens om.

Faktum är att migration inte går att förhindra. Den kommer fortgå vare sig vi vill det eller inte. Särskilt i en globaliserad värld där tid och rum koncentreras till en och samma enhet. Politikens fokus kan därför inte handla om hur vi hanterar diverse kvantiteter (genom att skicka miljarder i skattepengar till Turkiet för att hålla asylsökande i flyktingläger Länk till annan webbplats.), utan måste handla om hur vi skapar sammanhållning i en multikulturell värld med nationalstater.

Jag är övertygad om att mottagandecenter och begränsningar i rörelsefriheten inte är grundade i något annat än rena ideologiska övertygelser. Det finns forskning Länk till annan webbplats. som istället visar att detta gör migranter mer beroende av statliga institutioner och hämmar Länk till annan webbplats. deras förmåga att stå på egna ben. Vad är det ansvarsfulla med det?

Jag tror att vi behöver en ny syn på samhället, som inte brottas mellan klass och nationalism. Vi måste släppa idén om att människan är solitär. Alltså, idén om att människan har en unik eller ursprunglig identitet. Människan är komplex och mångsidig med flera överlappande identiteter av klass, etnicitet, kön, nationalitet, sexualitet, yrke, hobbyer och mer. Generella identiteter som “svensk” eller “arbetare” är därmed omöjliga.

Det som behövs är en intersektionell analys som kan kompensera för ojämlikheten i skärningspunkterna av dessa diverse realiteter. Det som krävs är en vilja till rättvisa, inte byråkratiska ordningar som skymmer vyerna för våra ändamål. Något socialdemokratin måste återfinna.

Chadi Toprak, ordförande för SSU Värmland

Denna artikel är slutreplik i en replikrunda:
Vi banade vägen för angiverisamhället
Bilden du målar upp av SSU stämmer inte, Chadi Toprak
Ohållbar politik banade vägen för SD, Chadi Toprak
Olof Palme var realpolitiker